Båten stävar fram lugnt och stilla. Börje är tillbaka ute på havet i sin lilla båt. Omedvetet närmar han sig platsen där han såg liket. Han hör någon som ropar och han vänder huvudet mot ljudet. Ett gäng människor har samlats på stranden och de verkar upprörda över någonting. Han skymtar en polis också. Nu tar polisen fram något ur polisbilen, det är en liksäck! Då har de hittat något förstår Börje och åker närmare.

Börje ankrar upp och tar sig fram till gruppen av människor.
- Vad är det som händer? , frågar han den som står närmast.
- De har hittat ett lik i vattnet, det är fruktansvärt, det hade nog legat där bra länge för det såg alldeles konstigt ut. Usch vad är det för stad vi lever i egentligen, när sånt här kan hända?
- Här finns inget mer att se, skingra er gott folk! Polisen ryter i.

Nästa morgon, efter en orolig natt, läser Börje i tidningen:
Kvinna hittad död i Mosstjärnen. Beräknas ha legat där en längre tid. Dödsorsak förgiftning.

Börje sätter kaffet i halsen. En kvinna! Jippi, då kanske Janne inte är död då. Eller jippi, han är ju fortfarande försvunnen. Och nu är en kvinna död. Vem var hon?

9 månader tidigare...

- Ska du ut nu igen? Tycker du inte att du har växt ifrån det där för länge sen? Ränna runt med grabbarna på krogen! Och varför nu helt plötsligt? Du har väl inte varit ute så här på flera år? Är du trött på mig? Är du trött på familjen? För i så fall måste du säga det! Jag orkar inte ha det så här längre! Svara då FÖR I HELVETE!!!

Janne stänger av. Janne orkar inte lyssna. Orkar inte svara. Orkar inte bråka. Orkar inte bli arg. Skäms. Janne tar tyst jackan från hängaren och flyr ut i natten. Han hör hennes röst bakom sig, skrikandes, gråtandes. Janne stänger av och skjuter problemen bort ifrån sig. De måste skiljas. Så är det bara. Men barnen... Han kan inte svika dem. När han beger sig ut på egen hand kan han för en stund känna friheten slå emot sig. Han vet att han flyr men han känner sig fri. Han är på väg till HENNE. Den vackraste kvinnan i världen. När han är med HENNE försvinner alla hans problem, han kan andas fritt, han kan börja leva. I sitt inre ser han framför sig att han och HON om ett år bor tillsammans. Han har barnen varannan vecka och de är lyckliga. Karin är också lycklig på sitt håll. Hon har träffat en annan man och hon och Janne är sams igen. De kan t.o.m. träffas allihopa och firar jularna tillsammans. Om det ändå kan bli så, tänker Janne och fylls av ett hopp. Då gör jag ändå rätt som går till HENNE. Då är jag på väg i rätt riktning. Om man ändå kunde hoppa över allt det jobbiga, göra slut med Karin, berätta för barnen...oroa sig. Om man kunde vrida fram tiden.

Han ringer på HENNES dörr. Hon öppnar. Gud, vad vacker hon är! -Janne! Kom in! -Åh, Petra, vad jag har saknat dig!

Börje har inte kunnat släppa tanken på att liket i vattnet såg ut som hans gamla klasskompis Janne. Petra hade förklarat att det inte alls behövde vara Janne, att lik i vatten ofta fick helt annat utseende än de haft i livet. Utan att egentligen reflektera över vad han gjorde hade Börje letat upp Jannes adress och nu satt han i bilen på väg dit. Villaområdet var ett av stadens finaste och alla hus han passerade hade stora och välskötta gräsmattor. Björkvägen 3 skulle Janne bo på, här var Björkvägen 1 och där nr 3, ett stort grått hus. Börje körde lite försikigt förbi huset som såg väldigt tomt ut. Alla lampor var släckta och ingen var ute på den välskötta gräsmattan. Börje körde förbi en gång till men det såg verkligen inte ut som någon var hemma. Han stannade bilen och gick ur. Börje smög in i trädgården och tittade in genom fönstren, det såg ut som ett vanligt hem, vad hade han egentligen trott sig få se, en blodig kniv?

En mörk skugga dök upp i trädgården, Börje gömde sig bakom en buske, var det någon mer än han här? Skuggan rörde sig runt huset, nästan som i en graciös dans. Börje blev lite rädd, vem var det här som oxå var nyfiken på Jannes familj. Men det var ju något bekant över figuren.. Petra! Han smög fram och kittlade henne på ryggen, Petra vände sig om och gjorde ett judogrepp så Börje föll till marken. Hon ställde sig med knutna nävar över honom.

- Men Petra, det är ju jag, Börje!
- Börje, vad gör du här?
- Janne bor här, eller bodde, eller ja..
- Va, bor Janne här? Det här huset tillhör ju en klient till mig. En kvinna som anmält sin man försvunnen just idag.

- Petra Carlsson, privatdetektiv! Vad kan jag stå till tjänst med? Jaha... Din man är försvunnen? Och du har pratat med polisen? Nej, det är som vanligt, det kan ta flera år. Se bara vad som hände med Olof Palmes mördare. Oj, förlåt, jag menade inte att din man är mördad, jag menade bara att polisen... ja, hur som helst. Har du tid att komma hit nästa vecka så kan vi prata mer om saken? Utmärkt, det säger vi! Hej då.

Petra lägger långsamt ner luren och suckar. Typiskt henne att låta en groda hoppa ur munnen. Hennes jobb är ganska hemskt egentligen när hon tänker efter. Hon lever på andra människors olycka, kvinnor som är otrogna, män som försvinner...samtidigt så hjälper hon ju många människor. För en månad sedan hittade hon efter många månaders letande en kvinnas biologiska mamma. Även om deras möte var stelt och tafatt så gjorde hon ändå de båda kvinnorna en tjänst. Efteråt kunde hon dock inte låta bli att undra om mamman verkligen ville bli upphittad. Men det är inte Petras sak att avgöra sådana saker. Hon gör bara sitt jobb. Och nu har hon en försvunnen man att ta itu med alltså. När Petra drar sig till minnes har hon för sig att hon hört något om detta på radion för någon vecka sedan. En man i trakten hade tagit bilen till jobbet som vanligt en måndagmorgon men hade aldrig kommit tillbaka på kvällen. Han hade fru och två barn vilket gjorde det extra sorgligt. Men vem han var har Petra ingen aning om. Och nu har alltså hans fru ringt henne. Petra funderar ut olika scenarior; det är ju faktiskt inte självklart att mannen är död bara för att han varit borta i en vecka. Han kan ha haft en älskarinna som han åkt utomlands tillsammans med, han kan ha tröttnat på frun och dragit, hans kompisar kanske har utsatt honom för ett dåligt skämt. Petra drar sig till minnes en historia, som hon inte kommer ihåg om det är en vandringssägen eller om det verkligen hänt på riktigt, om en man som blev inlindad i en matta av sina kompisar på sin svensexa och skickad på ett flyg till något avlägset land. Det var bara det att de hade ställt honom upp och ner så när mannen kom fram var han död. Hur som helst, hur det än är, hur mannen än har försvunnit så är det tragiskt. Samtidigt bubblar en förväntan upp inom Petra, detta är något nytt, något spännande och det är just det som driver henne att fortsätta och som gör att hon gör ett bra jobb. Människors tragik är hennes spänning och levebröd. Hemskt, men sant.

Mannen, som för polisen avslöjade att han heter Börje, är hemma igen. Han tar en klunk kaffe och skakar lite på huvudet då han tänker på vem han såg i vattnet. Börjes fru Petra tittar undrande på honom.
-Vad tänker du på älskling? undrar hon.
Börje tittar upp, ska han berätta eller inte? Nej, han måste tänka igenom allting först. Fast Petra är ju klok, hon kan säkert hjälpa honom att reda i detta.

-Äh, det hände en grej när jag var ute med båten igår, säger han.
-Vadå, undrar Petra.

Börje berättar hela historien och avslutar med att säga- Det var Janne vet du, som jag såg. Han var... Börje får kväljningar vid tanken på det svampiga ansiktet. Janne var en klasskamrat från grundskolan, de hade setts sporadiskt efter det. Börje tänkte efter, det måste vara runt ett år sen sedan de senast setts.

Petra reser sig och går fram till köksbänken. Hon tittar ner i vasken som om hon tvekar, sen vänder hon sig om.

-Vi ska hitta mördaren, jag ska hjälpa dig.

-Vad har hänt här då? Har du bleve skeppsbruten? säger polismannen på bred norrländska. På håll såg det ut som båt'n din va tom.
- Måste ha tuppat av, säger mannen. Jag gick på grund och hade ett helvete att ta mig loss. Hur jag över huvud taget kom loss har jag inget minne av. Det sista jag minns.... Mannen tystnar och funderar på hur han ska säga det här. Hur förklarar man med några få ord hur man sett döden i ansiktet? Och är det inte lite misstänkt att han befinner sig i närheten av ett lik mitt i natten? Nattens händelser blixtrar förbi, båten på grund, kämpandet med att ta sig loss, mötet med det döda ansiktet som på något sätt känns bekant. Det lilla han såg i mörkret
av det som var kvar av det upplösta svampiga huvudet. - Det sista du minns? undrar polisen frågande. I samma ögonblick vet mannen
vem det var han såg i vattnet.

Ett år tidigare

Karin och Janne. Janne och Karin. Det har alltid varit Karin och Janne. I vått och torrt, i nöd och lust, dag och ut och dag in,
år ut och år in, från 9:e klass till nu. Karin inser att Janne är den hon spenderat mest tid med i hela sitt liv. Och nu är hon less.
Hon är less på hur Janne pratar, hur han ser ut, hon vet alltid vad han ska säga, han bråkar alltid om samma saker och har
egentligen aldrig lyssnat på vad Karin vill. Hon har varit less på honom länge men inte förstått det förrän nu. Det har funnits
en otäck känsla i bakhuvudet att det är någonting som är fel. Men Karin har alltid skakat bort känslan. Det är ju hon och Janne.
Det går inte att ifrågasätta. Och vad vet hon om hur det skulle vara med någon annan? Det kanske skulle vara ännu värre. Janne är
allt hon vet. Och samtidigt är det det som känns så fel. Janne är fel. Janne är fel och Karin är less. Om det inte vore för att
de skaffat barn. Då hade allt varit lätt. Men Jonas och Carl finns i allra högsta grad och är i den åldern att de kanske skulle fara illa
av en skilsmässa. Jonas har precis börjat 1:an i lågstadiet och Carl är bara 5 år. Karin inser att det hon nyss tänkte är något
hon måste skjuta tillbaka in i hjärnan och gömma på en plats och glömma bort. Det har ju gått hittills, varför kan det inte fortsätta
fungera. Det måste gå. För barnens skull. De kommer alltid i första hand.

Solen kittlar mannen på näsan och han öppnar ena ögat. Var är jag någonstans? tänker mannen. Han sätter sig upp i båten och ser att båten driver mot ön. Det har börjat dagas så mannen förstår att han varit avsvimmad i ett par timmar. Försiktigt kikar han över relingen, rädd för vad han ska få se i djupet men ytan ligger lugn, inget lik syns till. Drömde jag alltihop? undrar mannen.

Mannen försöker få igång båten men den vill inte starta. Fylld av onda aningar går mannen och kollar och där i rodret hänger en arm. Mannen flämtar till, ett lik till! Eller är det två delar av samma lik? Mannen sätter sig ner, illamående och förvirrad. Då hör han ljudet av en båt som närmar sig. När han tittar upp ser han en polisbåt på väg rakt emot honom. Mannen får omedelbart panik och tänker på Det Där. Men det är försent. Polisbåten är redan framme och en polis hoppar över i mannens båt.

...en gigantisk sten sticka upp ur vattnet. Båten har stött emot stenen och fastnat. Att man skulle kunna gå på grund i den här djupa sjön, tänker mannen trött. Det här kommer bli en sen natt. Mannen tar upp åran och försöker ta sig loss. Han jobbar ett bra tag men denna gång har båten gått ordentligt på grund. Natten är varm och mannen börjar svettas av värmen, arbetet och av den panik som börjar infinna sig när han inte lyckas ta sig loss. Plötsligt stöter åran mot något mjukt. Vattenytan bryts av bubblor som tar sig upp från djupet. Någonting mjukt och svampigt letar sig upp mot ytan i bubblornas fotspår. En kontur som liknar något välbekant avtecknar sig mot vattnet. Mannen tittar chockat och samtidigt fascinerat mot konturen. Han vet att han inte borde titta, men kan inte låta bli. Långt bak i huvudet hör han en avlägsen varning från någon saga han hörde när han var liten. "Vänd dig aldrig om", säger den. "Titta inte". Men som i sagan kan han inte hålla sig. Han böjer sig närmare samtidigt som han ser framför sig huvudpersonen i sagan som sakta vänder sig om mot det förskräckliga som han vet kommer hända. Ett förstorat, svampigt vitt ansikte med stora svarta ögon stirrar med död blick emot honom. Hamburgaren han åt tidigare letar sig upp från magsäcken och vidare upp genom halsen och upp i munnen. Han spyr över relingen och skakar av rädsla, chock och utmattning. Chocken lägger en förlamande känsla i armar och ben på mannen och snart ligger han avsvimmad i båten.

Natten var mörk och kulen. En man färdas i en båt ute på havet. Han står stolt på bryggan och verkar vara på väg mot den ö man ser i fjärran. Helt plötsligt stöter båten emot något. Mannen böjer sig ner och ser...